Världens längsta löpning
Det har gått så där med mina träningsplaner. Ja, inte alls egentligen... Hela veckan har varit ofrivilligt träningsfri men i dag stack jag ut på en riktigt lång löptur. Den längsta jag gjort faktiskt - min egen "världens längsta löpning", och det kändes bra att kunna fixa hela veckans löpning på ett enda pass.
Stefan är grym på långa sträckor, och ett trevligt sällskap, så han hängde på denna tidiga söndagsmorgon. Vi hade bestämt oss för att försöka genomföra tre riktigt lugna mil. Jag sprang hemifrån till Arena Skövde och därifrån sprang vi gemensamt upp för Billingen på Lerdalavägen. Det är en tuff stigning men vi gick bitvis för att undvika att samla på oss för mycket mjölksyra i benen. Tror att det var ganska klokt för min del, då det var ett tag sedan jag sprang så här långt.
Planen var att svänga av från Lerdalavägen ("Raka Linan") och in på Hallanvägen, men där vi fick se hur isig och slaskig den vägen var. Vi bestämde oss istället för att fortsätta på den asfalterade och isfria vägen mot Lerdala. Efter 15 kilometer vände vi. Då hade vi hunnit en liten bit in på vägen mot Öglunda, och vid det laget var vi rätt trötta. Själv hade jag börjat få känningar i ryggslutet och ju längre vi sprang desto mer ont gjorde det.
Sista biten var jobbig. Ryggen värkte och jag fick något som liknade ischias-känningar ner i benen. Först i det vänstra benet och sedan i det högra. Men genom att avbryta löpningen med flera promenader fick jag vila ryggen något. Det var en befrielse då vi var tillbaka vid arenan igen. Jag sa hej då till Stefan och tog en liten omväg hem för att få ihop tillräckligt för ett distansrekord. Numera lyder rekordet för min längsta löpning någonsin; 32,83 kilometer...
Lärdomen av det här passet är att jag måste se till att få styrketräningen att funka. Bålstyrkan räcker helt enkelt inte till för så här långa löpningar. Minns ju att jag drabbades av samma problem då jag sprang Lund runt (läs om kollapsen i Lund). Ska jag klara av Helsingborg Marathon i augusti är det dags att ta tag i styrketräningen i det närmaste.
Stefan är grym på långa sträckor, och ett trevligt sällskap, så han hängde på denna tidiga söndagsmorgon. Vi hade bestämt oss för att försöka genomföra tre riktigt lugna mil. Jag sprang hemifrån till Arena Skövde och därifrån sprang vi gemensamt upp för Billingen på Lerdalavägen. Det är en tuff stigning men vi gick bitvis för att undvika att samla på oss för mycket mjölksyra i benen. Tror att det var ganska klokt för min del, då det var ett tag sedan jag sprang så här långt.
Planen var att svänga av från Lerdalavägen ("Raka Linan") och in på Hallanvägen, men där vi fick se hur isig och slaskig den vägen var. Vi bestämde oss istället för att fortsätta på den asfalterade och isfria vägen mot Lerdala. Efter 15 kilometer vände vi. Då hade vi hunnit en liten bit in på vägen mot Öglunda, och vid det laget var vi rätt trötta. Själv hade jag börjat få känningar i ryggslutet och ju längre vi sprang desto mer ont gjorde det.
Sista biten var jobbig. Ryggen värkte och jag fick något som liknade ischias-känningar ner i benen. Först i det vänstra benet och sedan i det högra. Men genom att avbryta löpningen med flera promenader fick jag vila ryggen något. Det var en befrielse då vi var tillbaka vid arenan igen. Jag sa hej då till Stefan och tog en liten omväg hem för att få ihop tillräckligt för ett distansrekord. Numera lyder rekordet för min längsta löpning någonsin; 32,83 kilometer...
Lärdomen av det här passet är att jag måste se till att få styrketräningen att funka. Bålstyrkan räcker helt enkelt inte till för så här långa löpningar. Minns ju att jag drabbades av samma problem då jag sprang Lund runt (läs om kollapsen i Lund). Ska jag klara av Helsingborg Marathon i augusti är det dags att ta tag i styrketräningen i det närmaste.
Kommentarer
Skicka en kommentar