Throwback Thursday: Min bästa halvmara

Läckövarvet 2015. Min bästa halvmara någonsin och det lopp jag nog är allra mest stolt över. Det tänkte jag berätta kort om i dagens inlägg - och länka till det blogginlägg som berättar om loppet i sin helhet då det begav sig. Hej på er förresten, och välkomna till ännu en Throwback Thursday här i bloggen.

En bild från Läckövarvet 2015 

Om jag ska ta och berätta lite bakgrundsfakta först. Hur det var innan det här loppet. Jag hade löptränat i ungefär 4,5 år - och långt innan det hade jag försökt mig på en halvmara en gång - Broloppet 2000. Då fick jag den blygsamma tiden 2.46, men var otroligt stolt över att ha klarat distansen. När jag satte igång och löpträna regelbundet, vid årsskiftet 2010/2011, var milen "min distans" och jag slet järnet för att komma under 50 minuter på den distansen, tills det plötsligt hände efter 3,5 års träning och många försök i lopp. De halvmaror jag gjorde efter Broloppet, sedan jag kom igång med löpträningen, var Göteborgsvarvet 2013 (2.25), 2014 (1.59) och strax innan Läckövarvet 2015 (1.52). Sen kan tilläggas att jag hade bra flyt i Wings for Life, Kalmar (i maj samma år) också. Halvmaradistansen i det loppet gick på ca 1.43 (totalt sprang jag 26k då), så jag visste att jag hade det i mig... Och jag var revanschsugen inför Läckövarvet då jag inte alls lyckadeskkomma i närheten av 1.43 i Göteborgsvarvet ett par veckor senare.

Ska berätta mer om loppet sedan, men först lite om DEN HÄR torsdagen. Har varit hemma och hunnit med massor. Känns bra! Känts som en riktig lyxdag. I går jobbade jag några timmar övertid, så ledigheten var välkommen. Det blev några turer med Selma som vanligt - och i eftermiddags var det härligt shortsväder...

Stans blekaste ben...

Talade förresten med en annan bloggare häromdagen (om vi nu ens kan kalla oss för "bloggare" med våra blygsamma antal av visningar, kommentarer och noll inkomster). Vi snackade om hur mycket man vill dela med sig av sig själv på bloggen. För egen del vill jag inte bli alltför privat, bara till en viss gräns. Det handlar mest om min träning här (som ni vet) och den delar jag gärna med mig av - i både mot- och medgång. Vad gäller mer djupa frågor i livet, och för övrigt i den situation jag befinner mig i, så väljer jag att inte dela med mig av det här. Det privata vill jag känna mig bekväm med att dela. Så tänker jag, inte bara i bloggen. Finns faktiskt bekanta som tycker jag säger för lite till dem om mitt privatliv till och med. Aja, det är mitt val om vad jag vill dela med mig av (och till  vem) och ingen annans. Men jag kan bjuda på en känslomässig sammanfattning av livet just nu (men gör nu ingen djupanalys av texten bara)... ;)

Men nu åter till Läckövarvet!

Jag kände mig inte alls i form den där ljumma fredagskvällen i slutet av juli. Jag åkte till Kållandsö i Vänern, Lidköping, på vinst och förlust och bestämde mig för att vara med i loppet först då jag var på plats. Det fanns inga tankar på att detta skulle vara dagen då jag skulle sätta personbästa på halvmaran. Men det gick bättre än förväntat. Jag hade tränat långa pass och jag var tydligen uthållig nog att klara av att hålla ett hyfsat tempo i 17-18 kilometer ungefär. Efter det gick det något trögare (jo, jag fick till och med gå några kortare sträckor där), men jag krigade mig till slut i mål på 1.41:19. Personbästa med mer än tio minuter i ett halvmaralopp och nästan två minuter bättre än i Wings for Life, Kalmar. Jag är fortfarande fantastiskt stolt över den tiden och hur jag lyckades genomföra loppet. Inte minst över att jag sprang första milen under 50 minuter (47) och följde upp med ännu en mil under 50 minuter (48) - det var så otroligt häftigt! Nu är jag tre år äldre och har väl inga större förhoppningar över att slå den där halvmaratiden - men man vet aldrig. Det finns många 60-åringar som fixar det, så varför skulle inte jag kunna... (?)

LÄS BLOGGINLÄGGET OM LÄCKÖVARVET HÄR.