En Mil om Dagen

Selmas personbästa på milen är 52:30. Den tiden gjorde hon den 2 april 2015. För mig var det ett lågpulspass då, men för Selma (som är min hund) var det jobbigt. Vi körde nitton relativt snabba kilometer (snittade i 5:24-tempo) och jag minns att hon såg riktigt trött ut på slutet. Då fick jag dåligt samvete för det kändes som jag kört för hårt med henne. Nu är både hon och jag några år äldre och orken är inte densamma som då. Inte för någon av oss... Därför tar vi det lite lugnare när vi springer ihop. På dagens runda fick hon bestämma tempot helt och hållet, och det blev som det brukar bli - en skön promenadjogg. Ett stopp i skogen för fotografering Selma tycks också gilla de här passen. Vi gör dem inte så ofta, för det mesta går vi bara en helt vanlig promenad när vi är ute. Men lite då och då får hon följa med mig ut på ett kombinerat träningspass med promenadinslag. Just i dag tog den första kilometern 13 minuter. Det var så mycket att nosa på och hon behövde få t...

Tjena! Ledig dag med besök hemma hos mor i Tibro, promenader med Selma i det blåsiga vädret och när jag till slut kom hem till Skövde igen blev det löpning och gym. En fullspäckad dag igen alltså. Regnet hade dragit bort på kvällen men det blåste fortfarande en del. Jag ville ut och testa hur benen skulle klara av att springa en liten bit efter söndagens plågsamma löpträning. Det blev tre kilometer... Distansen var helt enligt plan. Att springa långt i dag var inte min tanke. Dels skulle passet bli en värmning inför den stundande styrketräningen på Actic - och dels var det (som sagt) för att kolla hur mina trötta ben skulle reagera på ansträngningen efter söndagens plåga. Det gick bra! Benen klarade av den halvhårda löpningen och även tyngderna på gymmet. Det kändes väldigt bra och träningspasset var precis lagom. I morgon och på söndag hoppas jag få ihop ännu fler kilometer. Då får det bli längre pass för jag vill helst att veckan ska sluta på 23 kilometer eller mer. Att kun...

Benen har varit som ett par betongpelare och vid fästet av det yttre sidoledbandet i vänster vadben har det smärtat ordentligt. Under ungefär tjugofyra timmar kunde jag knappt gå - men i går lämnade jag den nittioåriga gubbens kropp och blev typ åttio istället. I dag känns det ännu bättre och jag är nog runt sextiofem nu. I morgon onsdag vågar jag mig kanske på en löprunda igen. Fast en kort då.  Orsaken till detta dygnslånga lidande var en lång söndagstur på Billingen. Tillsammans med Stefan sprang jag upp på berget och rakt över Sjömossen mot Öglunda och Hallanvägen. Vi fortsatte på den vägen mot Ljungstorp och sedan vidare till Svarvarebacken och åter till Skövde. En nätt liten runda på 26 kilometer och nästan 300 höjdmeter. På Hallanvägen mötte Ola (till vänster) upp. Stefan "micket nöjd"... Men distansen var längre än vad min kropp klarade av. Det längsta jag hade sprungit i år innan detta var 17 kilometer. Nu ökade jag distansen med nio kilometer och det blev...