En Mil om Dagen

Dagens feelgood-upplevelse blev helt klart då jag fick springa IFK Skövdes 'Proppen' tillsammans med en arbetskamrats 8-åriga dotter. För första gången skulle hon springa den långa banan (2,5 km) och hon genomförde loppet med bravur... Hennes pappa frågade om jag ville följa med henne i loppet, då han själv var lite orolig för att inte orka hålla hennes tempo så långt. Och det var klart att jag ville det. Passade perfekt som ett "mysträningspass" då kroppen har känts lite sliten efter den senaste tidens löpträningar. Dessutom hade jag sprungit lopp tillsammans med henne tidigare och då var det hur trevligt som helst. Det blev en fin runda - och åttaåringen sprang riktigt bra, och hon gjorde det dessutom med ett stort leende på läpparna. Det är inte ofta man springer tillsammans med någon som i princip skrattar sig igenom ett helt lopp. Ibland tog det emot förstås. Till exempel i någon av de brantare uppförsbackarna eller när kroppen signalerade håll ett par gånge...

När vi snackar löpning och allmänt mående är helgen då Midnattsloppet i Stockholm går en riktig höjdare. Vi är ett gäng från jobbet som åker dit - umgås, springer och har allmänt trevligt tillsammans. Det har vi gjort i flera år och i år var inget undantag. I själva loppet följde jag mitt hjärta för att behålla en bra känsla samtidigt som jag ville springa så fort som möjligt... På lördagsmorgonen satte vi oss i bilen och for upp till stadsdelen Södermalm i huvudstaden. Vi checkade in på hotellet, hämtade ut våra start-kit på Stadium Sergel i centrum, åt gott och såg oss omkring i stan. Vädret var strålande, med sol, lätta moln och dryga 20 grader varmt, och alla var på ett strålande humör. Väderprognosen visade dessutom på en perfekt kväll för löpning - vilken också visade sig vara helt riktig. Från startfållan såg man den ljusa himlen i nordväst där solen just gått ner. Temperaturen låg runt 18 grader och det var i princip helt vindstilla...

Träningen rullar på men kroppen är nog lite förvirrad. Ibland känns passen jättebra och ibland funkar det inte alls. JAG blir förvirrad i alla fall... I går sprang jag supertusingar, med hög ansträngning och bra svar från både ben och huvud, i ett betydligt högre tempo än vad jag själv vågat tro var möjligt. Träningen i torsdags var däremot en något blekare upplevelse... Med mindre än två veckor kvar till Midnattsloppet i Stockholm kommer här en uppdatering om min träning så här långt. Träningsupplägget känns helt rätt men det dippar ordentligt emellanåt. Löpträningen får jag anpassa efter orken och ta det lugnt genom att gå en bit på passet istället för att springa. I alla fall då det ändå är meningen att ta det lugnt. Är det mitt i en intervall försöker jag tänka bort smärtan och tröttheten å bara mala på den korta tid som är kvar av intervallen. Möjligtvis slår jag av på intensiteten något om det blir alltför jobbigt. När jag blir lite bättre tränad ska jag nog kunna hålla ut bätt...