Smärtsamt SLA-lopp!

Jag har skrivit en massa om SLA-loppets bansträckning och jag har tränat hårt på just denna bana inför årets lopp. I mitt senaste inlägg skrev jag om att tåla smärta - en erfarenhet jag fick känna av nu i helgen...

Ledig fredag och en ledig helg skulle ge mig den där sköna långledigheten på tre dagar som man inte direkt är bortskämd med. SLA-loppet hägrade och jag hade tagit det lugnt med träningen under veckan eftersom jag hade drabbats av en hörselgångsinflammation igen. Ja, redan där fick jag mig en omgång i konsten att uthärda smärta. Det gör ont!

När jag vaknade på fredagen kändes öronen ganska bra. Lite ont i höger öra bara men inte värre än att det klarade sig utan droppar i öronen. Efter frukost tog jag mig an lite städning. Badrum och toaletter ska alltid hållas rena och fräscha tycker jag, och den här gången var det en riktig storstädning som gällde. Det tog sin tid och jag jobbade i många svåra ställningar för att komma åt överallt. Det straffade sig!

När jag reste mig upp kände jag den bekanta smärtan av ett ryggskott. Det är en fruktansvärd smärta och vad jag förstår så är det musklernas sätt att försvara sig mot något de tror hotar - och en slags krampsituation uppstår. Det var omöjligt att räta upp ryggen och jag var tvungen att lägga mig med benen i högläge en stund. Jag hoppades att det bara var något tillfälligt som bråkade även om förhoppningarna om det inte var så stora.

Känslan var helt bedrövlig. Det gjorde fysiskt ont i kroppen och det gjorde ont i mitt hjärta då jag förstod att den lediga helgen var förstörd och att jag inte skulle kunna springa SLA-loppet. Det smärtade mest faktiskt.

Fredagen blev en fruktansvärd dag och det var riktigt jobbigt att röra sig överhuvudtaget. Men alternativet att ligga still är inte bättre, så det blev en kombo av korta vilopauser, långsamma promenader och lämpliga rörelseövningar. Å en massa depp.

Det var något lite bättre på lördagen. Använde cykeln som rullator när jag var ute och gick med Selma (hunden), vilket funkade jättebra. När smärtan högg i och benen vek sig fanns cykeln där som ett stöd. Strax före tio rullade jag ner till SLA-huset och minglade runt med löparna. Träffade Calle Lannemyr som vunnit loppet vid ett antal tillfällen och varit tvåa några gånger. Även Rasmus Persson är en grym löpare som jag fick växla några ord med.

Rasmus, Calle fick träffa mig... ;)

Så dök Stefan E upp. Vi som tränat ihop och snackat en hel del om SLA-loppet. Vi springer ganska lika så vi såg nog båda fram emot att kunna peppa varann till bra tider. Men han fick klara sig själv den här gången. Jag hängde med på en kort uppvärmningsrunda (på cykeln) och sen följde jag loppet från ett par ställen i stan. Fantastiskt kul att se alla duktiga löpare så här från sidan om. Extra kul var det att se de allra snabbaste. Samtidig gjorde det riktigt ont att inte kunna vara med och tävla... Hade mycket hellre gjort det.

Ledarcyklisten drog med sig täten på en liten genväg i korsningen Skolgatan/Drottninggatan. Tony Hatefnejad hade en betryggande ledning redan här (ca 2 k).

Stefan (i mitten), och övriga, sprang "den långa vägen" i samma korsning.

Loppet vanns av IFK Skövde-löparen Tony Hatefnejad på rekordtiden 16:44. Väldigt kul och en bidragande orsak till detta var nog att IFK Skövde äntligen hade dragit om banan genom Boulognerskogen. Nu mäter den fem kilometer istället för ungefär tvåhundra meter extra som tidigare. Jag har tagit upp detta förut och den här gången fick jag hjälp från en IFK:are att framföra synpunkten till tävlingsledaren. Så sent som förra veckan skedde detta och det var mycket glädjande att höra att problemet var åtgärdat. Calle Lannemyr blev god tvåa i loppet (igen) - utan att vara något större hot mot Tony. Rasmus hamnade topp tio och Stefan kämpade sig till en jättefin tid på 21:32 och en placering högt upp. Hade vi sprungit båda två hade det nog blivit sub21...

Calle Lannemyr i mål som tvåa.

Rasmus i mål...

...och Stefan i mål i ett ruskigt snabbt tempo...

Snackade med ett antal andra löpare efteråt innan jag sakta och försiktigt tog mig hemåt igen. Det var kul att vara där men jag upplevde en stor tomhet efteråt. Ville ju så gärna ha varit med. Hela helgen har varit tung även om smärtorna i ryggen har lindrats något. Den andra smärtan har varit värre - men nästa år, då ska jag vara med!

PS. Tack till er alla som sprang SLA-loppet i lördags. Det var en fin lördagsunderhållning. DS.

Nä, jag har absolut inte varit mycket sängliggande i helgen men bilden får symbolisera min helg med ryggskott och högläge av fötterna...