Ska man våga sig på Vasaloppet?
Hej på er! Jodå, det gamla skrället lever fortfarande men jag har varit trött - och ÄR fortfarande väldigt trött. Mest hela tiden faktiskt. Men jag har försökt att träna som vanligt och sovit extra mycket. Fast orken finns inte riktigt så har jag lagt bloggandet åt sidan ett tag. Men nu tittar jag in på bloggen och skriver ner några ord...
I torsdags sprang jag ett tröskelpass i Tibro - 3x10 minuter med tre minuters gå-vila efter varje. Det var fruktansvärt jobbigt men det brukar ju de här passen vara. När jag tittar tillbaka på ett likadant pass från november så ser jag att jag satte samma ansträngning som det i torsdags (17 på Borgskalan) men avslutade texten som beskrev passet med "bra pass". Det gjorde jag inte den här gången. Jag var helt färdig efter varje intervall och återhämtningen tog lång, lång tid. Tre minuters vila (promenad) efter varje intervall skulle nog behöva vara det dubbla. När nästa intervall startade var jag riktigt trött. Det var väl egentligen bara första intervallen som gick bra. Ansträngningen var alltså densamma på november-passet men upplevelsen helt olika. Tempot skiljde sig en del också. I november förra året höll jag ett 4:21-4:41-tempo. Nu i torsdags 4:31-4:46-tempo.
Bättre var det i lördags. Då sprang jag ett kort pass med tio stycken 30-sekunders-intervaller i uppförsbacke. Försökte hålla ett snabbt men klokt tempo. Och för första gången sedan influensan så var jag någorlunda nöjd efter passet. Pulsklockan visade att jag höll ett 3:51-4:16-tempo i intervallerna, och det var ju kul, men gladast var jag över känslan att passet kändes bra. En känsla av att det går åt rätt håll. Vi får se. Kanske blir ett bakslag nästa gång...
Jag har jobbat hela helgen och i går försökte jag följa Vasaloppet så gott det gick. Mest spännande var det att följa Sveriges Televisions Stephan Wilson. Jag har följt hans resa mot Vasaloppet och jag har i mångt och mycket känt igen mig själv i honom - speciellt med hans kämpande på rullskidorna. När man sedan såg honom ta sig an vanliga skidor så förstod man att han skulle få det kämpigt den första söndagen i mars. Men vilken kämpe han är! Trots att han blev avrådd att åka (av hälsoskäl) så genomförde han loppet på några minuter under tolv timmar. Vilken förebild! Håren ställde sig rakt upp på mina armar när jag såg målgången. Så mäktigt! Älskar när någon gör prestationer mot alla odds. Vilken förebild han är - Stephan. Kanske man själv skulle våga sig på ett Vasalopp ändå?
I torsdags sprang jag ett tröskelpass i Tibro - 3x10 minuter med tre minuters gå-vila efter varje. Det var fruktansvärt jobbigt men det brukar ju de här passen vara. När jag tittar tillbaka på ett likadant pass från november så ser jag att jag satte samma ansträngning som det i torsdags (17 på Borgskalan) men avslutade texten som beskrev passet med "bra pass". Det gjorde jag inte den här gången. Jag var helt färdig efter varje intervall och återhämtningen tog lång, lång tid. Tre minuters vila (promenad) efter varje intervall skulle nog behöva vara det dubbla. När nästa intervall startade var jag riktigt trött. Det var väl egentligen bara första intervallen som gick bra. Ansträngningen var alltså densamma på november-passet men upplevelsen helt olika. Tempot skiljde sig en del också. I november förra året höll jag ett 4:21-4:41-tempo. Nu i torsdags 4:31-4:46-tempo.
Bättre var det i lördags. Då sprang jag ett kort pass med tio stycken 30-sekunders-intervaller i uppförsbacke. Försökte hålla ett snabbt men klokt tempo. Och för första gången sedan influensan så var jag någorlunda nöjd efter passet. Pulsklockan visade att jag höll ett 3:51-4:16-tempo i intervallerna, och det var ju kul, men gladast var jag över känslan att passet kändes bra. En känsla av att det går åt rätt håll. Vi får se. Kanske blir ett bakslag nästa gång...
Jag har jobbat hela helgen och i går försökte jag följa Vasaloppet så gott det gick. Mest spännande var det att följa Sveriges Televisions Stephan Wilson. Jag har följt hans resa mot Vasaloppet och jag har i mångt och mycket känt igen mig själv i honom - speciellt med hans kämpande på rullskidorna. När man sedan såg honom ta sig an vanliga skidor så förstod man att han skulle få det kämpigt den första söndagen i mars. Men vilken kämpe han är! Trots att han blev avrådd att åka (av hälsoskäl) så genomförde han loppet på några minuter under tolv timmar. Vilken förebild! Håren ställde sig rakt upp på mina armar när jag såg målgången. Så mäktigt! Älskar när någon gör prestationer mot alla odds. Vilken förebild han är - Stephan. Kanske man själv skulle våga sig på ett Vasalopp ändå?
Kommentarer
Skicka en kommentar