Det var en bra stund!

Vet inte vad som är värst. Den allmänna tröttheten, som ibland är så intensiv och överjävlig att jag knappt tar mig upp ur sängen - eller orkeslösheten som ger mig känslan av att bära 30 kg potatis på mina axlar, och som gör mig helt färdig av att ta mig upp för trappan här hemma. Smärtan i rygg, lår och höger knä är inte att leka med den heller... Men värst är det nog när allt kickar in precis samtidigt! Fast det finns stunder som är bra.

I dag var en sån dag. Efter en lång arbetsnatt somnade jag vi åttatiden på morgonen. Väcktes vid halv ett av städpatrullen på den angränsande skolgården. De hade tydligen bestämt sig för att köra igång alla maskiner man kan tänka sig, och jag lyckades inte somna ifrån det förrän framåt tvåtiden. Vaknade av bullret vid tre igen, somnade om och klev upp klockan fyra. Bytte om direkt och stack ut på fastande mage på en fyra kilometer lång löprunda i solskenet.

Det var längesen jag orkade springa 4 km i ett sträck. Vet inte när, men inte var det i år i alla fall. Det var en härlig känsla att känna att flytet fanns där. Jag orkade hela sträckan utan att gå, utan ta helt slut. Det var en bra stund!

Det blir en del promenader med hunden. Vi har ju haft helt fantastiska dagar i mars.

Selma blir 13 år nu i april, och även om hon är relativt pigg gillar hon bäst att ta en stilla promenad.