De sista stegen

Jag måste bara få skriva av mig. Sätta några ord på det fruktansvärda...

I går hade jag tänkt att hinna med ett kort träningspass, skriva om en framtida träningsutmaning och ta det lite lugnt, innan jag skulle gå på mitt tredje och sista nattpass för helgen. Men då jag vaknade kollade jag som vanligt in mobilen, och fick se ett par missade samtal och ett sms. När jag såg vem som sökt mig, förstod jag att det inte skulle vara några goda nyheter - och det var det inte heller. En mycket god vän till mig hade somnat in under natten, efter en tids sjukdom. De sista stegen i livet var tagna. Det sista andetaget var draget. Livet hade runnit ut...

Det var väntat - men sorgen blir inte mindre smärtsam för det. Det här gör så himla ont! Vi har haft så mycket roligt ihop genom åren, både på jobbet och privat. Delat samma intressen och typ av humor. Talat med varann om allt i med- och motgång och alltid stöttat varann, så saknaden kommer att bli stor. När sjukdomen slog till fanns ändå glädjen och livslusten där. Och hoppet om att många fina år skulle ligga framför. De åren fanns tydligen inte. Cellgifterna hjälpte inte, och det dröjde inte ens ett halvt år sen cellgiftsbehandlingen avbröts... Jag kan bara föreställa mig hur det måste ha känts för min vän, som hade drabbats av den här skiten - men jag kan inte förstå det helt och fullt. De slitna orden kan låta meningslösa - men fy fan för cancer! Ursäkta språket, men fucking jävla cancerhelvete!!!

Livet går vidare för oss andra. Ingen vet hur länge. Det är fattigare men min väns minne är i ljuset bevarat och glädjen över att fått lära känna en så genomsnäll och omtänksam person bär jag med mig livet ut. Mitt liv berikades sen den dagen vi möttes - och den rikedomen försvinner aldrig. Du klagade aldrig, men jag förstår att du plågades, men dessa plågor är över nu. Vila i frid min vän. Nu går mina tankar går till de närmaste. Familjen, släkt och vänner. Vi är många som delar er sorg. Vi är många som saknar. Men vi kommer minnas med värme och glädje. En fin och genomgod människa har lämnat oss.

"De sista stegen"

Bilden tog jag tidigt i somras då jag var ute på en långpromenad för att skingra tankarna då jag just hade fått veta att cellgiftsbehandlingen hade avbrutits. Trappstegen dök bara upp där framför mig, och det var som om de ville säga att allt har ett slut. Vad den gröna gräsmattan efter det sista steget symboliserar är upp till var och en att bestämma...