Tärningen är kastad...

Som ni ser - jag har anmält mig till Helsingborg Marathon!!! Jag som aldrig varit i närheten av att sprungit så långt förut... Det pirrar redan i magen och jag kommer förmodligen vara ett nervvrak dagarna innan loppet. Vet inte varför jag känner så, men jag har en himla stor respekt för distansen, och känner mig inte alls bekväm inför den. Men man måste våga! D.N.F. finns inte för mig, så när jag väl passerat startlinjen finns ingen återvändo (om de inte plockar av mig från banan av någon orsak)...

Annars har den här första dagen i veckan bestått av betydligt roligare saker än att anmäla sig till "ångestlopp". En stunds häng med barnbarnet, promenad med Selma (min hund ni vet) och en 17 kilometer lång löprunda på asfalt. La in ett så kallat maf-test i den. Det var inte till så stor nytta då jag hade tryckt på lite extra de första 7 kilometerna. Det var svårt att hålla pulsen låg under de 5 kilometerna som skulle göras med en riktigt låg puls. Tiden blev 31:27,1 vilket inte hör till de bästa resultaten jag fått under detta 5k-test. Aja, man lär sig. Det var i alla fall gött att känna att benen var med såpass bra efter fredagens 35 kilometer.

Nu har jag bara ett långpass kvar inför Helsingborgmaran. Men innan det loppet ska jag även springa Midnattsloppet i Stockholm. Det är två helt skilda uppladdningar, då loppet i Stockholm bara är en mil. Där vill jag springa fort! Och fort för mig i år är i 4:59-tempo eller snabbare. Så milen under 50 minuter alltså. Då blir det guld! I Helsingborg Marathon handlar inte målet om tid - det handlar om att klara distansen. Brons om jag klarar mer än 35 km (distansrekord), silver om jag klarar hela maran och guld om jag klarar den under 5 timmar. Mitt tidsmål är inte så allvarligt på maran, men under 5 timmar vore fint. Och om jag mot förmodan skulle fastna för maratonlopp i framtiden så är drömgränsen under fyra timmar...