Kändes som en seger

Utomhus är bra som sagt! Med två mil löpbandslöpning i benen (från i onsdags) sprang jag ytterligare en mil i ett soligt och vackert skånskt landskap på lördagen. På tröskelnivå i oavbrutna 35 minuter dessutom, vilket var hur längesen som helst jag gjorde senast.

Helgen har tillbringats i Skåne. Tog med mig löpkläder och stack ut på en lantlig runda i solskenet. Började med ett par kilometer asfalt som uppvärmning, innan jag svängde in på en två kilometer lång grussträcka. Den bestod till största delen av en utmanande uppförsbacke - och just där startade den 35 minuter långa tröskelträningen. Att få upp pulsen och ansträngningen i backen var inte svårt. Efter ungefär 1.500 meter och 44 höjdmeter (Skåne är INTE platt) tog stigningen slut, och grusvägen övergick så småningom till asfalt igen. Pulsen höll sig på en fortsatt hög nivå och de 35 ansträngande minuterna stannade till slut på några meter över 7 kilometer. Jag måste säga att då hade jag inte mycket ork kvar. Sista kilometern varvade jag med jogg och gång - mycket gång.

Men det var så himla gött att klara av det här! Gårdagens löpning var kanske inte så snabb, men att springa med en så pass hög ansträngning under så lång tid kändes helt klart som en seger. Min träning under vintern och våren har varit motig - och de längsta tröskelintervaller jag sprungit då är 4x5min. De har varit riktigt jobbiga. Passade på att sätta årsbästa på 5 och 10 kilometer också (24:11 / 52:17). Benen känns bra så här dagen efter, så en lugn långlöpning ska nog funka på tisdag...