Underbara känslolöpning
Att "springa på känsla" är något som jag gärna praktiserar i min träningsvardag - men även i många av de lopp jag ställer upp i. En del i min omgivning provoceras av uttrycket och tycker det låter flummigt och menar på att allt bara är trams - medan flertalet säger sig tycka att det låter som en sund tanke och ett bra upplägg.
Det tycker jag också, och tror att de som är skeptiska egentligen inte förstår hur jag menar - men vad menar jag då? (...) Tänkte ägna några ord i ämnet i just det här inlägget. Det är inte så flummigt som det kanske låter, tycker jag. Men det kanske du tycker? Vi får väl se om jag lyckas förklara mig någorlunda i den här texten, som kommer här:
För mig betyder "springa på känsla" att jag tränar
eller tävlar utefter hur kroppen och knoppen mår
just för dagen.
Det blir en blandning av tuffa och lätta pass, där fördelningen bestäms av min känsla. Jag följer inga träningsprogram och jagar inte heller några personbästa. Däremot varierar jag min träning med både korta och långa pass, intervaller, trösklar, lugna pass, snabba pass, i skogen, på asfalt och i branta och mindre branta backar. Och det är väldigt roligt när ett personbästa slås.
Livet bjuder ibland på riktiga berg&dalbana-turer. Humöret kan svänga och krämporna i kroppen gör sig ständigt påminda och varierar i styrka från dag till dag. När man plötsligt (jo, så känns det) hamnat närmare 60-strecket än de 50 som nyligen passerades, då ska ni veta att det inte är riktigt samma sak som när man var 25. Men eftersom lusten för att utmaningar fortfarande finns måste man försöka vara lite klok i vad man tar sig för. Därför lyssnar jag alltid till min inre röst vid varje tillfälle då träning eller tävling väntar, för vad jag tror mig klara av just vid det tillfället. Är ni med?
Som när man ska ge mig ut på ett träningspass till exempel. Då bestämmer jag mig precis innan passet vad det ska innehålla. Intervaller? Ja, det kanske har varit min tanke innan - att köra några riktigt snabba intervaller. Men finns inte toppformen där, så blir det kanske intervaller i ett makligare tempo istället - just för att känslan är att åtminstone kunna klara av det. Fyra tänkta intervaller kanske bara blir två (beroende på hur kroppen svarar under passet) eller så märker jag att det gick bättre än vad jag först trodde - och resultatet blir fyra intervaller i hyfsat snabbt miltempo eller snabbare än så. Det kan också bli så att man helt lägger ner tanken på intervaller och bara tar en lugn runda i skogen. Eller vilar och tar löpträningen då man är redo igen, men det är rätt ovanligt. Det händer i princip bara då jag är sjuk eller får förhinder.
För mig är det här ett avslappnat sätt att träna och jag behöver aldrig känna att det misslyckas. Det handlar inte heller om att vara slö, lat eller undvikande på något sätt, utan helt enkelt anpassa intensiteten efter dagsform. Vilket pass det än blir kommer jag hem svettig och nöjd med det som åstadkommits. Ett tänkt "tufft pass" blir alltid tufft, även om jag inte sprungit med så hög intensitet som tänkt. Eller som i dag då jag skulle ta ett lugnt pass, men som istället blev bra mycket hårdare pass än vad jag kallar för lugnt. Kände att kroppen svarade bra och tog beslutet att trycka på. Det blev ett kanonpass, och tack vare att jag sprang på känsla blev det några snabba kilometer också. Helt oplanerat från början.
Kan också vara mer flexibel i min träning om någon annan vill hänga med ut på en runda - eller då man blir erbjuden att följa med någon eller några andra ut. Då vill jag kanske inte stå där med svaret; "nä, jag ska springa intervaller i dag" - och sen missa chansen till ett riktigt bra tröskelpass eller en skön social runda i skogen. Det "tänkta passet" kan bli något helt annat. Samma sak är det i lopp och tävlingar. Kan man bara stå på benen så genomför jag loppet oavsett hur det känns (om inte hälsan riskeras såklart). Ingen press - det får gå som det går i loppet. Kvittar väl om det tar lång tid - upplevelsen att springa lopp är viktigare. DNS eller DNF när man är på plats finns inte!
Ett bra exempel är när jag sprang Mössebergslunken nu i början av oktober. Var enormt sliten och trött den där lördagsmorgonen. Bestämde mig för att vara med i loppet ändå och var helt övertygad om att inte klara det milslånga loppet under timman. Gick ut i ett tempo som kändes lagom långsamt, kontrollerat och bra. Det visade sig att jag låg en bit under 5-tempo och det var inga större problem att hålla det tempot. Min upplevda ansträngning var relativ och milen gjorde jag på 47:20 (årsbästa) fastän jag tog det lugnt och till och med gick ett par gånger i loppet. Så tack vare att jag springer på känsla på både träning och i lopp, orkar jag och är helt övertygad om förträffligheten i att träna/tävla så här. Tror faktiskt att det utvecklar ens löpning positivt och håller en skadefri längre. Med ett antal löp-år bakom mig, många gånger med pressad träning, har jag äntligen hittat hem i denna underbara form av löpning - "känslolöpning" som en del brukar kalla den... Hoppas du förstår lite bättre vad det här betyder för mig - och om du inte redan springer så här så pröva gärna på. Variation är bra.
SAMMANFATTNING: För mig betyder att "springa på känsla" att jag anpassar min träning (eller lopp) till hur kroppen svarar vid det aktuella tillfället. Tänkta tuffa pass kan förändras till ett lugnt pass och tänkta lugna pass kan istället bli tuffa. Eller så blir det precis ett sådant pass som jag hade tänkt mig från början. Dagsformen avgör och jag plågar mig inte mer än vad jag klarar. "Springa på känsla" betyder också att jag inte följer några spikade träningsprogram. Sammantaget innebär detta att jag kan vara väldigt flexibel i min träning och slippa känna press i olika lopp.
Det tycker jag också, och tror att de som är skeptiska egentligen inte förstår hur jag menar - men vad menar jag då? (...) Tänkte ägna några ord i ämnet i just det här inlägget. Det är inte så flummigt som det kanske låter, tycker jag. Men det kanske du tycker? Vi får väl se om jag lyckas förklara mig någorlunda i den här texten, som kommer här:
För mig betyder "springa på känsla" att jag tränar
eller tävlar utefter hur kroppen och knoppen mår
just för dagen.
Det blir en blandning av tuffa och lätta pass, där fördelningen bestäms av min känsla. Jag följer inga träningsprogram och jagar inte heller några personbästa. Däremot varierar jag min träning med både korta och långa pass, intervaller, trösklar, lugna pass, snabba pass, i skogen, på asfalt och i branta och mindre branta backar. Och det är väldigt roligt när ett personbästa slås.
 |
| Från juni 2016 |
Livet bjuder ibland på riktiga berg&dalbana-turer. Humöret kan svänga och krämporna i kroppen gör sig ständigt påminda och varierar i styrka från dag till dag. När man plötsligt (jo, så känns det) hamnat närmare 60-strecket än de 50 som nyligen passerades, då ska ni veta att det inte är riktigt samma sak som när man var 25. Men eftersom lusten för att utmaningar fortfarande finns måste man försöka vara lite klok i vad man tar sig för. Därför lyssnar jag alltid till min inre röst vid varje tillfälle då träning eller tävling väntar, för vad jag tror mig klara av just vid det tillfället. Är ni med?
Som när man ska ge mig ut på ett träningspass till exempel. Då bestämmer jag mig precis innan passet vad det ska innehålla. Intervaller? Ja, det kanske har varit min tanke innan - att köra några riktigt snabba intervaller. Men finns inte toppformen där, så blir det kanske intervaller i ett makligare tempo istället - just för att känslan är att åtminstone kunna klara av det. Fyra tänkta intervaller kanske bara blir två (beroende på hur kroppen svarar under passet) eller så märker jag att det gick bättre än vad jag först trodde - och resultatet blir fyra intervaller i hyfsat snabbt miltempo eller snabbare än så. Det kan också bli så att man helt lägger ner tanken på intervaller och bara tar en lugn runda i skogen. Eller vilar och tar löpträningen då man är redo igen, men det är rätt ovanligt. Det händer i princip bara då jag är sjuk eller får förhinder.
 |
| Med låg puls och pannlampa i söndags |
För mig är det här ett avslappnat sätt att träna och jag behöver aldrig känna att det misslyckas. Det handlar inte heller om att vara slö, lat eller undvikande på något sätt, utan helt enkelt anpassa intensiteten efter dagsform. Vilket pass det än blir kommer jag hem svettig och nöjd med det som åstadkommits. Ett tänkt "tufft pass" blir alltid tufft, även om jag inte sprungit med så hög intensitet som tänkt. Eller som i dag då jag skulle ta ett lugnt pass, men som istället blev bra mycket hårdare pass än vad jag kallar för lugnt. Kände att kroppen svarade bra och tog beslutet att trycka på. Det blev ett kanonpass, och tack vare att jag sprang på känsla blev det några snabba kilometer också. Helt oplanerat från början.
Kan också vara mer flexibel i min träning om någon annan vill hänga med ut på en runda - eller då man blir erbjuden att följa med någon eller några andra ut. Då vill jag kanske inte stå där med svaret; "nä, jag ska springa intervaller i dag" - och sen missa chansen till ett riktigt bra tröskelpass eller en skön social runda i skogen. Det "tänkta passet" kan bli något helt annat. Samma sak är det i lopp och tävlingar. Kan man bara stå på benen så genomför jag loppet oavsett hur det känns (om inte hälsan riskeras såklart). Ingen press - det får gå som det går i loppet. Kvittar väl om det tar lång tid - upplevelsen att springa lopp är viktigare. DNS eller DNF när man är på plats finns inte!
 |
| Löpträning i Rankås, Tibro |
Ett bra exempel är när jag sprang Mössebergslunken nu i början av oktober. Var enormt sliten och trött den där lördagsmorgonen. Bestämde mig för att vara med i loppet ändå och var helt övertygad om att inte klara det milslånga loppet under timman. Gick ut i ett tempo som kändes lagom långsamt, kontrollerat och bra. Det visade sig att jag låg en bit under 5-tempo och det var inga större problem att hålla det tempot. Min upplevda ansträngning var relativ och milen gjorde jag på 47:20 (årsbästa) fastän jag tog det lugnt och till och med gick ett par gånger i loppet. Så tack vare att jag springer på känsla på både träning och i lopp, orkar jag och är helt övertygad om förträffligheten i att träna/tävla så här. Tror faktiskt att det utvecklar ens löpning positivt och håller en skadefri längre. Med ett antal löp-år bakom mig, många gånger med pressad träning, har jag äntligen hittat hem i denna underbara form av löpning - "känslolöpning" som en del brukar kalla den... Hoppas du förstår lite bättre vad det här betyder för mig - och om du inte redan springer så här så pröva gärna på. Variation är bra.
 |
| En bild från kvällens löpträning. Plats: Karstorpssjön, Skövde |
SAMMANFATTNING: För mig betyder att "springa på känsla" att jag anpassar min träning (eller lopp) till hur kroppen svarar vid det aktuella tillfället. Tänkta tuffa pass kan förändras till ett lugnt pass och tänkta lugna pass kan istället bli tuffa. Eller så blir det precis ett sådant pass som jag hade tänkt mig från början. Dagsformen avgör och jag plågar mig inte mer än vad jag klarar. "Springa på känsla" betyder också att jag inte följer några spikade träningsprogram. Sammantaget innebär detta att jag kan vara väldigt flexibel i min träning och slippa känna press i olika lopp.
Kommentarer
Skicka en kommentar