Ett riktigt höjdarpass - med träningsrapport

Att få springa tillsammans med andra nån gång ibland ger så himla mycket. Det går liksom lite lättare då där tiden och kilometerna bara flyger iväg. I kväll blev det ett sånt där "må-bra-pass" med ett gäng vältränade skidåkare...

Vi skulle träffas på parkeringen vid Billingehov. Skid-Micke var initiativtagaren till kvällens pass och han hade utlovat en utmanande bana. Jag kom iväg lite sent hemifrån - så de första tre kilometerna löpning till mötesplatsen blev snarare ett tröskelpass än den tänkta uppvärmningen. Men jag hann och det tog ett tag innan vi kom iväg så jag hann att återhämta mig gott och väl.

När alla var samlade drog vi iväg. Nästan direkt började det gå uppför. Efter några kilometer, ständigt svagt uppför, nådde vi så en riktigt brant backe. En bit efter Hasselbacken blir det nämligen märkbart brantare och brantare ända upp till Ryds grottor. Jag joggade på så som jag har gjort när jag tränat i långa backar - långsamt och med lagom ansträngning. Det var jobbigt, men det blev aldrig så där riktigt jobbigt, ni vet, som när man totalt torskar in i väggen. Jag ville ge upp ett par gånger, när det var som brantast och svårast, men då lyfte jag blicken och såg att det inte var så långt till toppen. Å grymt inspirerad av gänget som sprang tog jag mig upp utan att gå ett enda steg.

Nu blev det en stunds grusvägslöpning där kuperingen var lite mer modest. Det gav oss tillfälle för återhämtning och en hel del tjôt. Två unga grabbar var med och de var inte sena att hänga på när jag föreslog några hundra meters tempo-ökning innan vi skulle nå Lerdalavägen och en lång nedförslutning. Vi ökade från vårt behagliga 6-tempo till ett mer pulskrävande 4:20-tempo. Det var skönt och jag tror att vi fortsatte i ett lite högre tempo än vad vi hade innan fartökningen.

Vi tog oss ned via Lerdalavägen (där ytterligare en löpare hakade på), genom Dälderna och nådde så småningom Norra Bergvägen där vi vek uppför mot högre höjder igen. Första biten har fyra, fem procents motlut och det passar mig ganska bra. Där håller jag hyfsat tempo utan nån större ansträngning. Men sen vek vi av mot Alphyddevägen och cykelbanan uppför. Nu blev lutningen allt tuffare igen... Och de två yngsta grabbarna försvann framför oss igen. Men vi tog oss upp allihop! Och jag sprang dessutom hela vägen upp än en gång. Efter en kort löpning däruppe svängde vi nedåt via Strupen. Det är speciellt att träna löpning i nedförsbacke. De sega benen fick verkligen jobba med den lilla styrka som fanns kvar i dem.

Vid Blåbärsstigen sa jag hej då till gänget och vek av hemåt. Hade ett ärende klockan sju och ville gärna fräscha till mig innan det. Tog en backe till i området här hemma - några trappor och en extra runda för att jämna till distansen till 16 kilometer. Summa summarum sexton kilometer alltså, 276 höjdmeter och snitta löpningen i 5:37-tempo. Dessutom utan att ha gått en enda gång. Inte så illa pinkat av ett gäng gamla gubbar och ett par ungdomar. Eller hur? In på kontot som ett av årets trevligaste pass hittills...

Dagens Wing for Life kapacitet/resultat: 
18 kilometer på 1.41:00 

[Dagens träningspass omvandlat till ett realistiskt resultat i Wings for Life World Run]

Efter nästan två kilometer lätt uppför tillsammans visade samtliga prov på imponerande styrka.