Skidåkning i ett sagolandskap

Framför oss låg Hellner-milen med sina knivskarpa och alldeles nydragna skidspår. Mackorna och den varma chokladen låg i ryggsäcken och molntäcket höll långsamt på att luckras upp. Det var bäddat för en fin förmiddag uppe på Billingens topp. 

Det var många som var på plats på berget fastän klockan bara var nio på morgonen. Lite förvånande men det fanns tydligen fler än vi som var daglediga eller skiftarbetande och sugna på skidåkning. Anna hade sista dagen på sina låneskidor så det passade bra att köra ett pass ihop då, tyckte vi. Planen var den gröna Hellner-milen i promenadtempo. Mycket snabbare kunde ändå ingen av oss köra...

Mina skidor gick fint i de nypreparerade dubbelspåren men Anna hade problem med sina i det kalla föret. Hennes skidor var ju inte preparerade under och det märktes - framförallt vad gällde fästet. Hon fick verkligen slita hårt och det var lite tråkigt för henne att inte riktigt få de rätta förutsättningarna för att prova bra längdskidåkning. Tur för mig kanske - jag hade väl aldrig hunnit med annars.

När vi kört halvvägs stannade vi till och käkade macka och drack choklad. Sånt hör ju till på en trivselskidtur tycker jag. Nu började himlen bli riktigt blå och den låga solens bleka strålar träffade de snötyngda grantopparna. Det var så vackert att man fullkomligt tappade andan. Som hämtat ur en sagobok... Fikat och de fem sista kilometerna blev den absoluta höjdpunkten på turen. Tyvärr hade jag glömt min mobil (mobilkamera) hemma, men Anna tog alla dessa fina bilder. Jag hade gärna kört ett varv eller två ytterligare men plikten i form av arbete kallade. Hade varit så mycket trevligare att fortsatt med skidåkningen ett bra tag till - en sån dag som denna...