Premiär för mörkerlöpning
Det är gott med fika! Det blev en god fika till lunch i dag. Den åt jag på Rådhuskonditoriet i Lischöping. Sen blev det att hänga med i affärerna när kvinnorna skulle ut å shoppa. Jag lägger in den biten som hård mental träning...
När vi kom hem var det nästan mörkt och framför mig hade jag ett löppass uppför Strupen och sen på Billingehusloppets bana. Eftersom jag har fått låna en pannlampa av Micke så tyckte jag att det här var ett ypperligt tillfälle att testa den i fält, så att säga. På med träningskläderna, reflexväst, reflexer på ben och armar, en liten röd ledlampa på ryggen och så pannlampan på, just det - pannan - å sen iväg. Började så smått med uppvärmning på trafikerade cykelbanor tills jag efter nån dryg kilometer kom till startplatsen för "Strupen upp".
Min tanke var att försöka sätta personbästa här. 1 320 meter med en höjdökning på 132 meter. Det gick trögt - och jag gick som vanligt ut för hårt. Jag MÅSTE lära mig att ta den backen i ett lugnt och jämt tempo. Strunta i tiden! Det blev en hel del gång, och jogg, och gång igen. Å så höll det på. Jag stoppade "intervallen" när jag kom upp till mål - 20 meter innan jag nådde hela distansen. Typiskt! Men det hade inte blivit något rekord ändå. Jag hade eventuellt tangerat det gamla bara...
I Strupen sprang jag med pannlampan på halvljus. Efter lite gå- och joggvila tog jag mig så an Billingehusloppets bana. När jag nådde mörkret så slog jag återigen på halvljus. Det gick så där. Jag "trampade luft" några gånger och även om jag inte var nära att falla så var det obehagligt. Slog över till helljus och allt gick bättre. Efter ett tag kom jag på att det förmodligen berodde på att jag höll blicken långt fram - och därmed huvudet för högt. Lutade istället huvudet lätt framåt och fick ljusbilden mer framför mina fötter. Det blev stor skillnad och då gick det bra med halvljus också.
Pulsen var väldigt låg passet igenom. Ändå var det väldigt motigt och jobbigt att springa. Uppförsbackarna var inte mina vänner i dag och jag promenerade i nästan varenda en av dem. Då och då var jag så trött att jag fick gå i nedförsbackarna också. På ett ställe sprang jag riktigt fel i mörkret och förlängde därmed banan med lite mer än 600 meter. Ett trevligt inslag i mörkerlöpningen var när man såg andra pannlampors sken mellan träden. Och vid ett tillfälle sprang jag ett par hundra meter ihop med en annan snubbe (på gröna milen mellan 6-7k - då jag sprang fel).
När jag hade spurtat i mål inne på skidstadion kunde jag konstatera att de dryga 11 kilometerna i mörkret hade gått i 5:46-tempo i snitt. Det betyder att vid de tillfällen jag sprang så gick det ganska snabbt ändå. Spurten på skidstadion gick t ex i 3:30-tempo, så även när man har dåliga dagar kan det gå bra...
Vilade lite, Facebookade medan jag gick och sen blev det nedvärmning nedför Billingen å hem. Nöjd med mig själv räknade in 16.16 kilometer på "milhets-kontot". Bra fint! :)
När vi kom hem var det nästan mörkt och framför mig hade jag ett löppass uppför Strupen och sen på Billingehusloppets bana. Eftersom jag har fått låna en pannlampa av Micke så tyckte jag att det här var ett ypperligt tillfälle att testa den i fält, så att säga. På med träningskläderna, reflexväst, reflexer på ben och armar, en liten röd ledlampa på ryggen och så pannlampan på, just det - pannan - å sen iväg. Började så smått med uppvärmning på trafikerade cykelbanor tills jag efter nån dryg kilometer kom till startplatsen för "Strupen upp".
Min tanke var att försöka sätta personbästa här. 1 320 meter med en höjdökning på 132 meter. Det gick trögt - och jag gick som vanligt ut för hårt. Jag MÅSTE lära mig att ta den backen i ett lugnt och jämt tempo. Strunta i tiden! Det blev en hel del gång, och jogg, och gång igen. Å så höll det på. Jag stoppade "intervallen" när jag kom upp till mål - 20 meter innan jag nådde hela distansen. Typiskt! Men det hade inte blivit något rekord ändå. Jag hade eventuellt tangerat det gamla bara...
I Strupen sprang jag med pannlampan på halvljus. Efter lite gå- och joggvila tog jag mig så an Billingehusloppets bana. När jag nådde mörkret så slog jag återigen på halvljus. Det gick så där. Jag "trampade luft" några gånger och även om jag inte var nära att falla så var det obehagligt. Slog över till helljus och allt gick bättre. Efter ett tag kom jag på att det förmodligen berodde på att jag höll blicken långt fram - och därmed huvudet för högt. Lutade istället huvudet lätt framåt och fick ljusbilden mer framför mina fötter. Det blev stor skillnad och då gick det bra med halvljus också.
Pulsen var väldigt låg passet igenom. Ändå var det väldigt motigt och jobbigt att springa. Uppförsbackarna var inte mina vänner i dag och jag promenerade i nästan varenda en av dem. Då och då var jag så trött att jag fick gå i nedförsbackarna också. På ett ställe sprang jag riktigt fel i mörkret och förlängde därmed banan med lite mer än 600 meter. Ett trevligt inslag i mörkerlöpningen var när man såg andra pannlampors sken mellan träden. Och vid ett tillfälle sprang jag ett par hundra meter ihop med en annan snubbe (på gröna milen mellan 6-7k - då jag sprang fel).
När jag hade spurtat i mål inne på skidstadion kunde jag konstatera att de dryga 11 kilometerna i mörkret hade gått i 5:46-tempo i snitt. Det betyder att vid de tillfällen jag sprang så gick det ganska snabbt ändå. Spurten på skidstadion gick t ex i 3:30-tempo, så även när man har dåliga dagar kan det gå bra...
Vilade lite, Facebookade medan jag gick och sen blev det nedvärmning nedför Billingen å hem. Nöjd med mig själv räknade in 16.16 kilometer på "milhets-kontot". Bra fint! :)
 |
| Dagens lunch = dagens RÄTT! :) |
 |
| Lidan i Lidköping |
 |
| Bra ljus i mörkret |
Mörkerlöpning på Billingen - The Movie
Kommentarer
Skicka en kommentar