Löpning som livsstil

Summeringen av mina tre löppass förra veckan gav totalt 47.25 kilometer (snitt 15.75k/pass). Så långt har jag nog inte sprungit på en och samma vecka tidigare i år. Det är inte speciellt långt jämfört med många andra - men på jobbet tyckte några att jag är smått galen...

Det räckte att jag sa att jag sprungit två mil i kylan i går för att få folk att skaka på huvudet och undra vad det är för fel på mig. Folk! Jag har ju mer eller mindre löptränat regelbundet sedan 2011. För det mesta är det väldigt skönt att komma ut, fast ibland får jag "tvinga mig". Då beror det oftast på trötthet och att jag kanske inte alls känner för det. Eller så är man för sliten helt enkelt. Oftast kommer jag ut men ibland kan det bli en extra dags vila. Har blivit så några gånger nu i vinter.

Gillar enkelheten i löpning. Ta med ett par bra skor och du kan springa nästan var som helst...

Det är gött att inte ha för mycket "måsten" då det gäller att träna. Till viss del är det okej att tvinga sig ut, tycker jag, men man bör också kunna säga "nej till träning" när det tar emot. Man får helt enkelt lita till sin egen fingertoppskänsla här. Tvingar man sig för ofta är det lätt att man tappar lusten, precis som den som tvingar sig för sällan. Finns en risk att man tappar lusten även då. Som sagt - försök hitta balansen och ha roligt. Variera träningen i både intensitet och längd. Och våga ta ett lugnt pass när det är tungt.

Nu ska jag sova för i morgon bitti tänkte jag ge mig ut på en runda igen. Får jag ihop 64 kilometer till under 2017, då tangerar jag förra årets löpmängd (blygsamma 134 mil). Men när allt kommer omkring - det har ingen betydelse... Löpningen har verkligen blivit en livsstil! God natt.