En Mil om Dagen

 Nämen hej igen... 😏 Förra inlägget tog jag visst på stort allvar - för något glädjande har jag inte haft att dela med mig av på lång tid nu. Jag kan absolut inte minnas när jag var ute på löpträning senast. Då måste jag kolla i Garmin Connect. Min energi tycks ha runnit ut, jag är orkeslös och blir andfådd av minsta lilla ansträngning. Så har det varit i nästan ett halvår nu, och ingen bättring är i sikte. 😢 Det pågår en utredning, och jag har varit iväg och tagit flera olika blodprover på vårdcentralen. Det finns en teori om B12-brist, men jag återkommer när jag vet mer. Under tiden får jag ägna mig åt den träning jag kan - lugna promenader (som en gammal pensionär ungefär). I går var jag och Selma ute på en tur i solskenet. Nästan sju kilometer med en lätt småkylig vind. Det var skönt, och inte alls så dumt. Men jag var mentalt slutkörd efteråt. Och jättetrött!  I natt har jag jobbat, och jag är glad över att klara det fortfarande. Troligen skulle många ha sjukskrivit sig...

 ...så säg inget alls, skulle man kunna sammanfatta det långa uppehållet här i bloggen. Men jag måste få säga att det är inget roligt längre. Allt är bara i en ond cirkel. Jag har ingen ork för styrketräning, och det i sin tur har återigen gett mig problem med löpträningen (svårt att genomföra pga domnade lår, smärta i knä, you name it) - vilket i sin tur betyder att min kondition bara blir sämre och sämre... Äh, det är hopplöst galet just nu. Hösten/vinterns sjukdomsperiod har verkligen satt sina spår. Samtidigt som jag är glad över att andra människor kommer igång snabbt efter sina sjukperioder, känns det samtidigt jobbigt att inte jag gör det. 😥 Jag har i alla fall tagit kontakt med vården, och nu är det bara att hoppas att man får hjälp så småningom. Så här långvariga symtom kan jag inte påminna mig ha haft förut, och en utredning är på sin plats. Har inte fått någon prognos från vårdcentralen mer än att jag är satt på väntelista. Kan tänka mig att det är många som står på en ...

 Ja, man får glädjas åt det lilla. I går kväll sprang jag till jobbet. Har inte mått så bra de senaste dagarna, så jag räknade med att få gå vissa bitar av den 4 km långa sträckan. Startade i god tid hemifrån för att ha utrymme för både långsam jogging och promenad. Det var fortfarande ganska ljust ute och inte speciellt kallt heller. Lite vårkänsla faktiskt... Vintern försvann visst på ett par dagar bara.  Vägen till mitt jobb är snäll, det är mest lätt nedför eller flackt. Efter en stunds avslappnad löpning kände jag mig rätt okej i kroppen. Då tog jag beslutet att ta en liten omväg - och med den fick jag ihop ytterligare en kilometer. De sista två kilometerna fick jag kämpa en del. Orken tog slut och andhämtningen var hög. Men benen kändes fina, så jag fortsatte springa! Gick inte en enda meter på den här halvmilen, och det kändes riktigt, riktigt bra. Mitt gamla årsbästa på 5 km (28:43) byttes ut till det nya 27:24 (5:29-tempo). Struntar i tiden - men är väldigt glad att j...