En Mil om Dagen

Styrketräning på gymmet var ju tanken i dag, men det blev en annan form av styrketräning istället. En vän skulle flytta och jag var en av dem som hjälpte till. Det räknas, va? Som styrketräning menar jag. För nog fick man lyfta tungt alltid. Löpning har inte heller blivit av på grund av en del annat som kommit emellan den här veckan. Livet bjuder ibland på både välkomna och ovälkomna överraskningar. Den här gången var det en synnerligen ovälkommen överraskning, med akut tandvård. Får ta det här som en extra viloperiod helt enkelt. Komma igen nästa vecka. Promenader har det blivit i alla fall. Till jobbet, affären, tandläkaren och rastning av Selma i kopplet. Jo, jag snittar allt En Mil om Dagen fortfarande... ;) Nedan bjuder jag på några bilder från mina promenader i stan (Skövde).

Löpning är fantastiskt, inte bara för det allmänna välmåendet utan även som medicin mot stress och depression. Många har vittnat om detta och det har ibland även gällt mig. För även om glädjeämnena i livet är många så kan det då och då vara tunga perioder - och då måste jag säga att löpningen hjälp mig en hel del. Allt som frigörs i kroppen när man springer eller går långpromenader, blir som en rening av hela kroppens system, en defragmentering av hjärnans innehåll, och man känner sig dessutom pigg och glad efteråt. Det är världens naturligaste sätt att ta hand om sig själv... Såg nyligen ett TV-program från BBC som handlade om löpning som medicin mot psykisk ohälsa . Ett gäng härliga människor med olika sorters problem (riktigt tunga grejer) som gemensamt skulle träna för att klara av ett maraton. En del av dem hade tränat förut medan andra inte hade tränat alls. De fick olika slags stöd, och i själva träningen hittade de verktyg för att lättare kunna hantera sin vardag. Det v...

Nu ska jag försöka ta tag i min träning (för femtioelfte gången) igen... Har ju framförallt problem med att komma iväg till gymmet för styrketräning, så nu har jag bestämt mig för att testa en annan metod för att komma dit. Mer om den metoden sen. I dag har vi firat mor som fyller 90 år nästa vecka. Hela familjen var där och uppvaktade henne. Själv sprang jag de dryga två milen dit. Det var besvärligt att springa i dag. Det blåste en iskall motvind hela vägen och snöflingorna kändes som is-taggar i ansiktet. Några löpglasögon har jag inte heller så jag fick liksom springa och titta med ett öga i taget. Som han med "klockspelet" ni vet... Det var jobbigt! Det var första gången jag sprang på riksväg 49. Man måste vara uppmärksam på bilarna man möter. Samspel och hänsyn i trafiken är viktig och jag såg till att vara utanför asfalten vid varje möte. Det gick faktiskt riktigt bra att springa i det hårt packade gräset vid sidan om vägen. De flesta bilister höll sitt spår...