En Mil om Dagen

 Ja, rent allmänt drömmer jag om att kunna springa igen - och i mina drömmar springer jag lätt och obehindrat. Det går inte snabbt, men det är skön löpning som inte besvärar och jag blir knappt trött. Men det är i drömmen det... I verkligheten är jag trött mest hela tiden. Orken finns inte, och mitt högra lår och knä gör ruggigt ont. Min tinnitus från cykelolyckan 2013 gör sig alltför ofta påmind, och tjuter likt tevens högfrekventa testsignal. Alla de här symtomen har hängt i alldeles för länge nu. Ibland känner jag mig så fruktansvärt missmodig och tänker att det här nog aldrig tar slut. Samtidigt gror ett litet frö av hopp att det en dag ska bli såpass bra att jag kan ta upp löpträningen igen. På promenaden i tisdags var det så här fint på vägarna. Inte så konstigt man blir löpsugen. I går (fredag) var jag på massage. Det blev rejäl en omgång för ryggen, axlarna och långt upp i nacken. Men i huvudsak la hon stort fokus på mitt onda ben. Det stela låret mjukades upp och i höften ...

Nu har jag landat i ett beslut om hur jag ska träna (läs löpträna) under våren. Bakom mig ligger en tung vinter, där varken orken eller motivationen för träning riktigt infunnit sig. Men jag har trots allt lyckats hålla igång någon form av kontinuitet i mitt tränande - och jag har inte känt någon direkt olust över att träna, men ingen större lust heller... I grund och botten tror jag att hälsan har varit boven i dramat (läs mer längst ner). När kroppen inte riktigt orkar, och inte heller svarar, påverkas motivationen. Det blir liksom inte roligt längre. Men jag har tyckt det varit skönt att köra på ändå. Gjort vad jag kunnat trots de upplevda motgångarna. Snart väntar även pollenallergisäsongen och det är ingen rolig period för en löpare. Nåja, så här långt har jag INGA lopp inplanerade i år, och så får det förbli så länge. Tänker ta beslut allteftersom. Ett beslut om hur jag ska träna under våren har jag i alla fall tagit, och det blir en hel del "lättare träning" med lå...