En Mil om Dagen

Det är inte mycket som är positivt just nu så här kommer ett gnällinlägg igen. Känner att jag behöver få ut ett sånt. Har svårt att komma tillbaks efter ryggskottet och det mesta i såväl vardagsliv som träning känns motigt. Det är som om all kraft och energi har flytt ur kroppen. Misstänker att det är nu som det är läge att visa lite vilja... Eller snarare - MYCKET vilja! Men det är banne mig inte lätt. Funderar mycket på hur jag ska göra för att hitta orken och glädjen igen. Hur ska jag ta mig tillbaks? I morgon ska jag i alla fall försöka mobilisera ork för en löprunda och ett gympass. Styrketräningen tror jag är jätteviktig just nu. Speciellt för bålen, som behöver stärkas, liksom andra delar av kroppen. En rygg som besvärar ger dålig sömn, så det gäller verkligen att se till att den blir bättre. Det bli en negativ spiral av det hela. Sen måste jag nog rannsaka mig själv och inse att onyttigheterna jag stoppar i mig måste bli färre. Nåja, en sak i taget och inte för stora steg.

Med tunga steg och en andhämtning som inte var av denna jord gav jag mig ut på Billingssluttningens kuperade småstigar i dag. Målet var att träna lugn trail-löpning och samtidigt få en skön runda i vår vackra natur här på Billingen. Det har varit enormt tungt att komma igång efter uppehållet med ryggskottet. Är fortfarande riktigt tungt, men det är väl bara att jobba på och lita på att träningen ger resultat - även om man inte orkar ge allt. Ha tålamodet och lita på att orken och styrkan så sakteliga byggs upp... Men energin finns inte där, inte heller i dag då det blev det en tur tillsammans med Anna på delar av Billingeleden. Vi startade på Stenvägen/Norra Bergvägen och sprang upp i skogen väster om Lingonstigen och vidare norrut via slalombacken, Dälderna och Ryds grottor. Vi sprang till största delen på små, kuperade stigar, där blicken för det mesta fick vandra över stigen för att se var man satte ner fötterna. Med massor av förrädiska fällor i form av rötter, stockar och sten

Äntligen! Ja, ÄNTLIGEN är jag igång med löpningen igen. Efter 13 löpfria dagar prövade jag mig fram några få kilometer i skogen. Det var trögt, det var jobbigt - men det var underbart... Ryggskottet den 9 september satte definitivt stopp för all löpning. När det var som värst var min tanke; "jag kommer aldrig kunna springa igen" - även om tidigare erfarenheter visat att det visst skulle gå. Det gäller bara att ha tålamod och ge ryggskottet tid att "läka ut". Nu när ryggen mår bättre så var det läge för att pröva på. Måste erkänna att det var väldigt motigt att byta om och ge sig ut. Varken orken eller lusten fanns, men till slut övertalade jag mig själv med att "det bara skulle bli en lugn, kort runda - för att se hur kroppen reagerade". Det hela utspelade sig i går (måndag) och nu, ungefär 30 timmar senare, känns allt bara bra. Ryggen hade inga problem på den småkuperade skogslöpningen - och inte blev det några efterkänningar i den i dag heller. Nu är

Jag har skrivit en massa om SLA-loppets bansträckning och jag har tränat hårt på just denna bana inför årets lopp. I mitt senaste inlägg skrev jag om att tåla smärta - en erfarenhet jag fick känna av nu i helgen. .. Ledig fredag och en ledig helg skulle ge mig den där sköna långledigheten på tre dagar som man inte direkt är bortskämd med. SLA-loppet hägrade och jag hade tagit det lugnt med träningen under veckan eftersom jag hade drabbats av en hörselgångsinflammation igen. Ja, redan där fick jag mig en omgång i konsten att uthärda smärta. Det gör ont! När jag vaknade på fredagen kändes öronen ganska bra. Lite ont i höger öra bara men inte värre än att det klarade sig utan droppar i öronen. Efter frukost tog jag mig an lite städning. Badrum och toaletter ska alltid hållas rena och fräscha tycker jag, och den här gången var det en riktig storstädning som gällde. Det tog sin tid och jag jobbade i många svåra ställningar för att komma åt överallt. Det straffade sig! När jag reste mi

Den frågan ställde jag mig i fredags då jag och en löparkompis körde fem stycken snabba supertusingar på en rätt så kuperad bana i de centrala delarna av Skövde. Det var fruktansvärt jobbigt, som jobbigast när det gick uppför, och hade det inte varit för att vi var två som slet tillsammans, så hade jag nog gett upp redan efter den andra tusingen. När vi var klara tröstade vi oss med orden "det blev i alla fall ett riktigt bra träningspass..." Vi slet alltså hårt för att få ihop våra fem kilometer, i ett för oss ruggigt högt tempo. Noterade hur jag ville vika ner mig gång efter gång under passet - till och med då det gick utför. Det var ett slitsamt, smärtsamt och ett mycket jobbigt träningspass, där jag helst av allt bara ville bara lägga ner å strunta i alltihop. Det var då tanken slog mig - hur ska jag göra för att behärska smärtan? Hur ska jag få bort alla negativa tankar (om att ge upp) när jag pressar mig hårt? Nu är jag ju för det mesta ute efter att hitta "en